Tårar,ångest,minnen,saknad,tankar,besvikelse. Allt är ett enda virr-varr av känslor och det känns som jag slängs in i en torktumlare som bara snurrar och snurrar. Jag vill bara skrika,vråla,gråta,slita folk i stycken.

Jag är inte "med" i de andras liv, jag är en människa som går bredvid ......en åskådare som bara ser på och inte medverkar.

"Livet går vidare" , " vilken tur att du har två barn till" , " tiden läker alla sår". Fuck you, ni har ingen aning om hur det är att ständigt leva med en värk,saknad och smärta i sitt mammahjärta.  Ingen aning!

Och som om det inte vore nog,så känner jag också skuld fö att jag inte kan "släppa sorgen" och finnas för min familj. Vara den där som styr upp allt, som fixar och donar och planerar semestern. Den som orkar. Jag orkar inte. Jag VILL inte. Jag vill bara vara hemma, cykla till min sons grav och fixa med blommorna och ljusen.

Jag orkar inte vara glad för att andra VILL att jag ska vara det. Jag orkar inte hitta på saker för att andra VILL det.

Det kommer säkert bli lite lättare ju ängre tiden går, men just nu är det SVÅRT.