Från den dagen Christofer dog så har jag skrivit mycket om det på min Facebook, jag ventilerade precis allt där inne och fick ett fantastiskt stöd från många. Mindre, eller inget alls, från många som vi räknat med och massor från männskor som vi aldrig träffat.

Konstigt hur det kan bli egentligen, man tror sig ha en klutt av människor som man kan luta sig mot i svåra stunder ( framfö allt om dom lutat sig mot mig/oss och fått hjälp med en massa saker) ,men dom vi verkligen trodde vi hade-dom försvann . Nu menar jag inte min svåger/svägerska och en klutt av släkten, för dom har och är fantastiska. Vissa nära vänner till mig hade jag inte klarat mig utan. Tack till er !

Jag har varit ( och är nog fortfarande till viss del) väldigt frustrerad över människors beteende och om jag hade möjlighet så skulle jag vilja rada upp dom alla och läsa lusen av dom. Ställa dom till svars, få dom att fatta att man inte beter sig som dom. Men det kommer inte leda till något, dom kan inte göra skadan ogjord och vi är märkta för livet av deras totala oempati.

Där kommer bloggen att vara ett bra ställe för mig att "spy ur mig" min besvikelse.

Bloggen kommer också vara mitt sätt att försöka berätta om Christofer,vad som hänt under alla år och vad som hände när han dog, och framför allt hur jag tacklade/tacklar den svarta sorgen och saknaden.

7,5 månad har nu gått och jag kan ärligt säga att sorgen INTE lättar som vissa påstår, tvärt om så blir den mer påtaglig ju längre tiden går . I början tar man inte in allt, men nu när det gått ett tag så förstår jag att jag lever i "Aldrighetens land". Jag kommer aldrig kunna ringa min son och prata, jag kommer aldrig kunna krama honom, jag kommer aldrig mer få träffa honom. Inte i detta liv, men förhoppningsis i en annan dimension!

Min kärlek till dig är oändlig Christofer och jag saknar dig varje sekund / Mamma.