Jag har skrivit och suddat, skrivit och suddat och känner att jag egentligen bara vill skrika ut min sorg. Skrika högt och inte sluta förens jag känner mig helt tom.

Många är så snälla mot mig, framför allt på Facebook, dom skriver stöttande ord och jag känner ett stort stöd.

Men dom är ju inte mina vänner egentligen, många av dom har jag inte ens träffat på riktigt.

Men det räcker inte längre. Jag har tigit nog, och nu känner jag att jag måste skriva det jag skriver.

Vad är det med alla vänner , var ÄR ni ? De allra flesta har jag inte sett sedan Christofers begravning, den 11 november 2013. Det är 14,5 månader sedan.....över året!

På begravningen så sa så många till mig att "jag finns", " du har mig", " ring om du behöver hjälp" etc,etc.

Så lätt att haspla ur sig, men det har verkligen varit "mycket snack och liten verkstad" måste jag säga. Hur många gånger har jag inte vältrat ut min sorg på Facebook, naket och utlämnande. Hur kan man missa hur jag mår ?

Eller rättare sagt, hur kan mina vänner missa hur jag mår ? Tror ni det räcker med att sätta ett rosa hjärta eller skriva styrkekram  på mina utlämnande statusar ?

Tror ni att sorgen är över nu, att den försvunnit? Tycker ni kanske att jag är en jobbig jävel som pickar er på axeln som jag gör? Tyck det då. Men säg det till mig så att jag vet.

Sluta släng er med klyschor som ni ändå inte har hållt eller kan hålla.

Jag ser era liv, ni delger mig i bild och i skrift vad ni har gjort under dessa 14,5 månader. Jag missunnar er inte en dag, jag VILL att ni ska ha det bra. Tro inget annat. Men allvarligt, har det inte funnits en dag, eftermiddag eller kväll för att titta till mig ? Ärligt!?

Och ni som hållt er mest borta, är dom som jag stöttat i alla era bekymmer under åren.

Killproblem. Bråk med vänner eller på jobb. Bråk med era karlar. Stöttat er när ni gått på knäna ekonomiskt, varit sjuka, eller bara behövt en vän att prata med.

Släktingar som ringt precis när som helst på dygnet, och som nu varit borta nästan sedan Christofer dog. Som betett sig som svin mot mig, min man och våra barn. Vad har våra barn gjort för fel, kan man undra ? Vad gjorde jag och Swempa för fel när vi var traumatiserade och i chock? Ibland tror jag att vi är sinnessjuka i vår familj, vi kanske är helt bakom flötet både jag,mannen och barnen och det kanske är därför som folk betett sig svinigt.

Vi kanske får vad vi förtjänar ?

Grannar som ser åt andra hållet när jag kommer gående, som tycker jag är dum i huvudet när jag bemöter deras sätt med att tala om vad jag tycker dom gjort/gör fel.

Man ska bara hålla käften, le, prata väder och inte vara så jävla obekväm som jag är. Det borde jag väl fatta ?!

Ja, jag har fattat nu. Jag har fattat att jag egentligen inte har så många vänner. Det svider i hjärtat.

Jag är trött. Jag känner mig sviken. Jag är arg.

.........men mest är jag ledsen.

Till Christofer :

Jag saknar dig varje sekund av min vakna tid, Jag saknar dig i mina få drömmar som jag har. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du har det bra där du nu är, och jag hoppas att jag en dag får krama dig igen. Känna din doft. Höra din röst. / Mamma.