Från den dagen Christofer dog så har jag skrivit mycket om det på min Facebook, jag ventilerade precis allt där inne och fick ett fantastiskt stöd från många. Mindre, eller inget alls, från många som vi räknat med och massor från männskor som vi aldrig träffat.

Konstigt hur det kan bli egentligen, man tror sig ha en klutt av människor som man kan luta sig mot i svåra stunder ( framfö allt om dom lutat sig mot mig/oss och fått hjälp med en massa saker) ,men dom vi verkligen trodde vi hade-dom försvann . Nu menar jag inte min svåger/svägerska och en klutt av släkten, för dom har och är fantastiska. Vissa nära vänner till mig hade jag inte klarat mig utan. Tack till er !

Jag har varit ( och är nog fortfarande till viss del) väldigt frustrerad över människors beteende och om jag hade möjlighet så skulle jag vilja rada upp dom alla och läsa lusen av dom. Ställa dom till svars, få dom att fatta att man inte beter sig som dom. Men det kommer inte leda till något, dom kan inte göra skadan ogjord och vi är märkta för livet av deras totala oempati.

Där kommer bloggen att vara ett bra ställe för mig att "spy ur mig" min besvikelse.

Bloggen kommer också vara mitt sätt att försöka berätta om Christofer,vad som hänt under alla år och vad som hände när han dog, och framför allt hur jag tacklade/tacklar den svarta sorgen och saknaden.

7,5 månad har nu gått och jag kan ärligt säga att sorgen INTE lättar som vissa påstår, tvärt om så blir den mer påtaglig ju längre tiden går . I början tar man inte in allt, men nu när det gått ett tag så förstår jag att jag lever i "Aldrighetens land". Jag kommer aldrig kunna ringa min son och prata, jag kommer aldrig kunna krama honom, jag kommer aldrig mer få träffa honom. Inte i detta liv, men förhoppningsis i en annan dimension!

Min kärlek till dig är oändlig Christofer och jag saknar dig varje sekund / Mamma.

 

OMTANKAR

2 juli 2014 19:17

Aldrigheten. Vilket bra ord för att beskriva er nya verklighet utan er son och storebror! ♥

Mina största och varmaste kramar!

http://www.somtankar.blogg.se

05-29

2 juli 2014 22:16

Tack så mycket för kramar och omtanke!

 

Leea

3 juli 2014 20:36

Jag kan inte ens försöka förstå hur det skulle kännas. Men du beskriver bra, så bra man kan om någonting så obeskrivligt som sorg. Jag tror inte att sorg lättar, men jag tror att även i så djup sorg som du befinner dig i, så kan man med tiden lära sig att leva med den, och faktiskt må bra med det man har och njuta av det man haft. Jag hoppas det i alla fall. Varma kramar till dig ♡

05-29

4 juli 2014 00:17

Tack Leea, och tack för att du inte glömmer honom. Det betyder mycket för mig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Gode Gud, hjälp mig att andas, att hålla min kropp upprätt,att få mitt hjärta att fortsätta att slå.......     I morgon klockan 05:29 slutade ditt hjärta att slå Christofer, då slutade du att leva , och jag kan inte fatta att det gått så lå...

    Ibland vill jag bara springa tills benen inte bär mig, skrika tills rösten tar slut och lungorna tömts på syre, gråta tills det inte kommer några mer tårar, slå på något tills mina händer blöder. Men det är ingen idé att göra allt detta, du k...

Jag har skrivit och suddat, skrivit och suddat och känner att jag egentligen bara vill skrika ut min sorg. Skrika högt och inte sluta förens jag känner mig helt tom. Många är så snälla mot mig, framför allt på Facebook, dom skriver stöttande ord o...

    Känner mig så trasig, vill bara att allt ska vara över och förbi, att allt ska bli som vanligt igen. Men det blir det så klart inte. Ingenting kommer någonsin bli som vanligt igen. Du är död och jag "dog" också den dagen. Jag slutade leva...

          Hur ska jag börja detta brev till dig, min älskade son ? Vad skriver man när livet har stått på paus men ändå varit turbulent ? Vad skriver man när man varje sekund lever i en mardröm ?  Du vet ju, för du är med mig i varje andet...