Tårar,ångest,minnen,saknad,tankar,besvikelse. Allt är ett enda virr-varr av känslor och det känns som jag slängs in i en torktumlare som bara snurrar och snurrar. Jag vill bara skrika,vråla,gråta,slita folk i stycken.

Jag är inte "med" i de andras liv, jag är en människa som går bredvid ......en åskådare som bara ser på och inte medverkar.

"Livet går vidare" , " vilken tur att du har två barn till" , " tiden läker alla sår". Fuck you, ni har ingen aning om hur det är att ständigt leva med en värk,saknad och smärta i sitt mammahjärta.  Ingen aning!

Och som om det inte vore nog,så känner jag också skuld fö att jag inte kan "släppa sorgen" och finnas för min familj. Vara den där som styr upp allt, som fixar och donar och planerar semestern. Den som orkar. Jag orkar inte. Jag VILL inte. Jag vill bara vara hemma, cykla till min sons grav och fixa med blommorna och ljusen.

Jag orkar inte vara glad för att andra VILL att jag ska vara det. Jag orkar inte hitta på saker för att andra VILL det.

Det kommer säkert bli lite lättare ju ängre tiden går, men just nu är det SVÅRT.

Jag ha en mapp, en mapp som är väldigt,väldigt tuff att titta i och läsa. Hela din obduktion är skriven, precis allt in i minsta detalj. Hur mycket din lever vägde, hur mycket större din ena lunga var mot den andra, v.a.r.e.n.d.a skrymsle av dig är präntat på papper från Rättsmedicin. Jag har till och med en bild på ditt ansikte där du ligger med tuben kvar i munnen, liggandes på en kall stålbrits straxt efter du kom till Rättsmedicin. En gång har jag läst igenom alla dessa hemska detaljer och en gång har jag tittat på bilden av dig.

Sedan stoppade jag in allt i ett kuvert och i en mapp och jag har gömt det så att inte dina syskon av misstag ska se eller läsa detta för det skulle knäcka dom totalt. Men jag var tvungen Christofer, jag var tvungen att få veta precis allt som fanns i din kropp och vad dom gjorde med dig.

Och jag var tvungen att tvinga rättsmedicinläkaren att skicka bilden på dig, hon ville först inte med då hotade jag med att gå den rättsliga vägen och tillslut gav hon med sig.

Det är det tyngsta jag någonsin läst, och bilden av dig liggandes på en brits med en tub i munnen är det hemskaste jag någonsin sett. Bilden kommer föralltid finnas på min näthinna.

Och jag kommer aldrig förlåta dom som var med dig och ingenting gjorde för att hjälpa dig.

Jag mailar till "den " som var med dig då du låg och krampade, bönar personen om att svara på mina frågor, men får inga svar. Undrar varför ? Jag vill ju veta hur din dag/kväll/natt var ? Vad pratade ni om ? Hade du ångest? Hade du ont ?

SVARA för fan, vad är det som är så jävla svårt , det är ju inte "ni" som mist ert barn........det är ju jag!

Och jag vill ha svar..........

Livet är svårt att leva just nu, jag har gått ner mig fullständigt i en känslomässig berg-och-dal-bana. Snart har det gått 8 månader sedan du dog Christofer, och det blir bara värre och värre att ta in detta totala avslut.

Sekunder känns som dagar, och 8 månader känns som igår. Hur går det ihop ? Hur kan något som känns som att varenda sekund är en plåga,kännas som det var nyss ?

Varje kort på dig tittar jag på, klappar på och pratar med. Ser du hur jag gråter ? Hör du hur jag ropar ditt namn,Christofer ?

Och så alla människor som säger "snusförnuftiga " saker som att "Livet går vidare" och "Det blir bättre/lättare". Dom vet inte vad dom pratar om!

"Åhh, du är så stark" får jag höra, och jag tänker att  " jag visste inte att jag hade något att välja på" ?! Vad skulle mina val vara ? Att finnas för mina andra barn och för min man, eller att ta mitt liv och få komma till Christofer. Dom två valen har jag, och jag väljer det första så klart , men i mina mörkaste stunder så tänker jag att jag kanske skulle välja det andra.

Observera: Tänker!

Och så kommer vi då till alla dessa "vänner". Var är ni någonstans ? Jag vet att jag inte är världens bästa på att ringa, men det beror på att jag tänker att jag kommer ändå bara gråta och då känns det ju fånigt att ringa. Då är det enklare att bli uppringd och OM jag då börjar gråta så kan jag iaf ursäkta mig med att " Jag orkar inte just nu" . För er går livet vidare, jag fattar det, men för mig står livet still just nu. Jag hade en son i 27 år och nu har han varit borta  8 månader. 8 månader är ingenting i era liv, men för mig är det en livstid.

8 månader av " aldrigheten" ..........................

Jag saknar dig så mycket Christofer, hela min kropp och mitt sinne skriker efter dig och jag kan inte förlika mig vid tanken att aldrig få träff dig igen. I kväll är det extremt tungt.
Men jag är så tacksam för att vissa av dina vänner hör av sig och vill berätta sina relationer till dig och också tala om att du inte är glömd. Det betyder väldigt mycket för mig.
Jag ska fortsätta berätta om dig för alla, jag ska fortsätta älska dig i evighet och jag kommer alltid att sörja dig och det det liv som du var så värd att få.

Jag klandrar mig själv för att jag inte sa att jag var orolig för dig sista gången du var hemma, jag kände ju att allt inte var ok och jag öppnade dörren efter att du gått och du vände dig om och frågade "-Vad är det"?

Men eftersom vi pratat om att du måste få ta eget ansvar och ta dina beslut som en vuxen man så sa jag bara "- Var rädd om dig" och du svarade "- Mamma, det vet du"!

Självransakan är ju så klart en stor del av mitt sorgarbete, och visst kunde jag gjort annorlunda i många saker.....jag var ingen supermamma till 100 % ALLTID, men tror man att man är felfri och inte kan ta "sin del" så tror jag man är ute på hal is.

Men en sak vet jag att jag gjorde rätt, och det var att jag älskade DIG ovillkorigt. Inte alltid dina val, men jag älskade/ älskar  ALLTID dig.

Jag pratade med din syster här om kvällen och hon sa : " - Mamma, jag märkte inte av så mycket att Krippa höll på med droger. Jag visste ju att han hade problem, men jag märkte inte så mycket, och jag var aldrig rädd eller skrämd"! Det vet jag att du oroade dig för Chrisofer, att du skulle ha skadat dina syskon rent känslomässigt, men det gjorde du inte. Tvärt om, dom såg upp till dig. Du var brorsan som inte drog dig för att läxa upp de som var taskiga mot dina syskon.

 Vi saknar dig........./Mamma

Från den dagen Christofer dog så har jag skrivit mycket om det på min Facebook, jag ventilerade precis allt där inne och fick ett fantastiskt stöd från många. Mindre, eller inget alls, från många som vi räknat med och massor från männskor som vi aldrig träffat.

Konstigt hur det kan bli egentligen, man tror sig ha en klutt av människor som man kan luta sig mot i svåra stunder ( framfö allt om dom lutat sig mot mig/oss och fått hjälp med en massa saker) ,men dom vi verkligen trodde vi hade-dom försvann . Nu menar jag inte min svåger/svägerska och en klutt av släkten, för dom har och är fantastiska. Vissa nära vänner till mig hade jag inte klarat mig utan. Tack till er !

Jag har varit ( och är nog fortfarande till viss del) väldigt frustrerad över människors beteende och om jag hade möjlighet så skulle jag vilja rada upp dom alla och läsa lusen av dom. Ställa dom till svars, få dom att fatta att man inte beter sig som dom. Men det kommer inte leda till något, dom kan inte göra skadan ogjord och vi är märkta för livet av deras totala oempati.

Där kommer bloggen att vara ett bra ställe för mig att "spy ur mig" min besvikelse.

Bloggen kommer också vara mitt sätt att försöka berätta om Christofer,vad som hänt under alla år och vad som hände när han dog, och framför allt hur jag tacklade/tacklar den svarta sorgen och saknaden.

7,5 månad har nu gått och jag kan ärligt säga att sorgen INTE lättar som vissa påstår, tvärt om så blir den mer påtaglig ju längre tiden går . I början tar man inte in allt, men nu när det gått ett tag så förstår jag att jag lever i "Aldrighetens land". Jag kommer aldrig kunna ringa min son och prata, jag kommer aldrig kunna krama honom, jag kommer aldrig mer få träffa honom. Inte i detta liv, men förhoppningsis i en annan dimension!

Min kärlek till dig är oändlig Christofer och jag saknar dig varje sekund / Mamma.

" Mitt hjärta och själ är i tusen bitar. Min son finns inte längre,han dödförklarades i morse kl 05:29 efter en överdos av metadon/benzo. Mitt hjärta har också stannat,jag,Swempa,hans syskon och flickvännen är i chock.
Detta var min mardröm,och nu är jag där!
Min fina Krippa finns inte längre,jag vill bara lägga mig ner och dö............................."

Så skrev jag på Fb på kvällen samma dag som jag fick beskedet att du dött. Jag vet att jag var tvungn att ringa några samtal innan jag la ut statusen, jag kommer ihåg att jag ringde men inte vad jag sa.

Tomhet.......och "tacksamhet" för att civilpoliserna inte fick tag på mig, dom visste att jag var på SöS med lillasyster, och dom hade tankar på att åka och möta upp mig där för att framföra dödsbudet, men tack och lov så ringde dom Swepma först och han lyckades avstyra allt sådant, så poliserna åkte hit och kom samtidigt som Swempa.

Jag och Lina kom i taxi och såg Swempas bror,Perre på parkeringen och vi tänkte: Nu har det hänt farmor något, varför skulle annars Perre komma hit mitt på dagen. Och vad gör Swempa hemma?

Så fick jag då beskedet om att du dött Christofer, och en bit av mig dog där och då. Jag sprang ut från vår lägenhet med en kvinnlig polis efter mig som försökte prata mig lugn. Jag bara skrek: Nej,nej,nej.............

Präst tillkallades och han och jag bad varenda bön jag kunde.

Lillebror kom hem från skolan och fick beskedet att hans storebror var död. Jag vill aldrig se min barn så där igen. Jag vill aldrig vara med om detta igen. Jag vill bara vakna upp och inse att allt var en hemsk dröm.

Men det kommer jag aldrig göra!

De här blir mitt första inlägg i denna blogg, en blogg som jag kommer fylla med sorg, mina Fb-statusar som jag skrivit, besvikelsen över människor som vi trodde skulle finnas för oss och för dina syskon. Det blir också en blogg där jag kommer skriva om din /vår kamp över drogerna/alkoholen och en blogg som jag hoppas kommer hjäpa mig i min sorg.

Du finns alltid i mitt hjärta och i mina tankar,Christofer. I love you /Mamma