Det känns som mitt liv håller på att ta slut, som om det rinner ur mig på ett obehagligt sätt. Ibland blir jag så ledsen och känner mig så ensam så det känns som mitt hjärta ska spricka och kroppen nästan lägger av. Energin tar totalt slut.

I förrgår var vi på banken för att få hjälp med bouppteckningen och det drain:ade mig totalt. Det mest smärtsamma jag någonsin kommer att få vara med om är att sätta ett avslut på min sons existens genom att skriva min namnteckning på hans papper till Skatteverket. Han kommer suddas ut från alla system, hans personnnummer kommer inte finnas mer. Om jag ringer och säger hans personnnummer så kommer personen på andra sidan luren säga: Tyvärr,det finns ingen med det personnummret.

Förstår ni hur hårt detta känns och är ?

Jag känner mig också väldigt ensam i min sorg, jag har egentligen ingen som jag kan prata med ordentligt, ingen som jag kan gråta hos, ingen som jag kan prata minnen från Christofers barndom med.

Kanske mår jag sämre för att årsdagen börjar närma sig, jag vet inte, men jag mår fruktansvärt dåligt just nu.

Jag försöker fungera, skriva om annat än min sorg och min son på Facebook, men egentligen är det bara en fake. Egentligen vill jag bara lägga mig ner i ett mörkt rum och få gråta och skrika medans någon bara håller om mig och finns vid min sida. Utan krav, utan motprestation, utan att skuldbelägga.

Bara tyst visa att det är okey för mig att få bryta ihop, trots att det gått snart ett år.

Jag saknar dig Christofer. Jag saknar dig så det värker i min kropp och i mitt hjärta. Min fina son.......