Nu ska jag börja detta med det tuffaste ord jag någonsin tagit ur min mun. Ordet "var", det smärtar som knivar i mitt bröst att skriva det."Var" och inte "ÄR" ! Du ÄR ju Christofer, du är i mitt hjärta hela tiden, i mina tankar, i varje cell av mig finns du och kommer alltid att göra.

Men vem "var" du då ? Jo, du var en underbar person. En varm och tänkande människa som hatade orättvisor och som hade ett rättspatos som få.

En människa som avskydde att såra och som hade väldigt mycket empati. Men din självkänsla var låg, jag fattade aldrig det där för jag såg ju dig som en fantastisk person med stor intelligens och vacker både till det yttre och inre. Men du tänkte inte snäll om dig själv alla gånger. Och dina "misslyckanden" tog du hårt, du ville så gärna göra bra ifrån dig med det funkade inte alltid.

Alla säger att vi har en bra missbruksvård i Sverige, jag säger : Bullshit!!

Många säger: Om man VILL sluta så kan man, jag säger: Ingen VILL hamna i missbruk!

Många säger: Man tar sina egna beslut och kan aldrig skylla på någon annan/något annat, jag säger: Döm aldrig en annan männsikas val, du vet inte vad som får den människan att ta det de beslut som han/hon gör!

Missbruksvården i Sverige går ut på, att under "tvång" ( eller frivillighet) snabbt avgifta en missbrukare. Ju längre tid en avgiftning är, dessto mer kostar det samhället. Så SNABBT ska det ske oavsett vilket/vilka preparat.

Sedan flyttas man till ett behandlingshem, eller så finns det öppenvården.

Behandlingshem kan ju vara bra, det beror lite på var man hamnar och vilket vinstintresse det finns, men de behandlingshem som Christofer hamnade på var inte bra. Unga killar som sätts ihop i en klunga, alla med abstinens och i olika skeden i sin tillfrisknad. Det fattar ju vem som helst att det oftast inte slutar som önskat.

Eftervården är ett SKÄMT. Lämna lite kissprov då och då, har man tur så får man gå på samtalsterapi och lära sig ........ja, jag vet inte riktigt vad man får lära sig. Tygla en sjukdom?

Som att gå till en diabetikersköterska och PRATA sig frisk, typ! Det funkar ju inte, det fattar ju vem som helst.

För vissa människor fungerar detta och jag är den första att säga "grattis", men för MIN son fungerade det inte. Och för många andra fungerar det INTE.

Alkoholism är en sjukdom, narkotikaberoende är en sjukdom, vilken annan sjukdom blir man "utstraffad" ur systemet ? Vilken annan sjukdom måste man följa vissa bestämmelser och mål som tex Soc sätter upp, annars blir man utstraffad?

Det kan handla om ( som i Christofers fall) att man inte längre får bo kvar i sitt stödboende om man misslyckas och tar ett återfall. Då flyttas de få ägodelar man har till källaren, man får flytta "ner" en våning till "ruta ett" igen, där alla som missbrukar kontinuerligt bor, och där ska man sedan "hitta motivationen" att klättra upp igen så att man får tillbaka "sin" lägenhet.

Ett par månader brukar en sådan "utstraffning" vara, och man ska lämna rena kiss och blodprov. Sedan får man "på nåder" flytta tillbaka till sitt stödboende. STÖDBOENDE borde ju betyda att man ska få STÖD, inte bli STRAFFAD.

Systemet suger, jag har sett det och varit med så många år. Missbruksvården i Sverige är skitdålig och har låg prioritet. Christofer kämpade, höll sig ren i långa perioder, men föll tillbaka. Var han en dålig människa med dålig karaktär, eller led han av en sjukdom som han inte fick rätt hjälp med? Jo, han led av en sjukdom, en sjukdom som har noll prioritet.

Det här VAR min son. Han hette Christofer Norberg och han ÄR älskad och ALDRIG glömd. ALDRIG!

 

Peter Lindberg

5 augusti 2014 21:54

Får börja att beklaga sorgen.
Jag håller fullständigt med dig att Svensk missbruksvård är under all kritik. Det finns inget sjukdomstillstånd som vården kräver att man skall vara fri innan man får behandling. Ett näst intill omöjligt moment 22.
Bra att du skriver och sätter ord på sorgen och saknaden av sonen, och inte förglömma besvikelsen på samhällets syn på en allt för vanlig sjukdom.
Stora styrkekramar från mig <3

05-29

5 augusti 2014 22:14

Tack Peter, dina ord betyder mycket !

 

luvcatz

5 augusti 2014 22:37

åh jag beklagar sorgen. Jag kan bara känna med dig o hålla med dig. Har en brorson som är riktigt illa ute o vi e så maktlösa för att inte kunna hjälpa till - han e nu LVM ad men vi vet ju oxå att eftervården inte existerar - sjukt samhälle sjuka system moment 22 väntar samma dag han kommer ut eller rymmer.....

Kärlek o Styrkekramar till dig

http://www.luvcatz.bloggplatsen.se

05-29

6 augusti 2014 00:27

Kämpa på luvcatz, ge aldrig upp. Kräv att få eftervården nerskriven på papper, kräv boendestödjare om det behövs. Kräv en OSA-praktik så småningom, ta kontakt med Brukarföreningen i den stad du bor i, dom har oftast väldigt bra råd att komma med, och kunskapen.
Kärlek och styrka till dig också, Till er alla!

 

Yvonne

6 augusti 2014 05:48

Beklagar verkligen sorgen. Håller med dig om att missbruksvården är under all kritik. Vill man hjälpa någon så får man stånga huvudet blodig mot soc mm.
Kram

05-29

6 augusti 2014 20:59

Tack Yvonne

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Gode Gud, hjälp mig att andas, att hålla min kropp upprätt,att få mitt hjärta att fortsätta att slå.......     I morgon klockan 05:29 slutade ditt hjärta att slå Christofer, då slutade du att leva , och jag kan inte fatta att det gått så lå...

    Ibland vill jag bara springa tills benen inte bär mig, skrika tills rösten tar slut och lungorna tömts på syre, gråta tills det inte kommer några mer tårar, slå på något tills mina händer blöder. Men det är ingen idé att göra allt detta, du k...

Jag har skrivit och suddat, skrivit och suddat och känner att jag egentligen bara vill skrika ut min sorg. Skrika högt och inte sluta förens jag känner mig helt tom. Många är så snälla mot mig, framför allt på Facebook, dom skriver stöttande ord o...

    Känner mig så trasig, vill bara att allt ska vara över och förbi, att allt ska bli som vanligt igen. Men det blir det så klart inte. Ingenting kommer någonsin bli som vanligt igen. Du är död och jag "dog" också den dagen. Jag slutade leva...

          Hur ska jag börja detta brev till dig, min älskade son ? Vad skriver man när livet har stått på paus men ändå varit turbulent ? Vad skriver man när man varje sekund lever i en mardröm ?  Du vet ju, för du är med mig i varje andet...