Livet är svårt att leva just nu, jag har gått ner mig fullständigt i en känslomässig berg-och-dal-bana. Snart har det gått 8 månader sedan du dog Christofer, och det blir bara värre och värre att ta in detta totala avslut.

Sekunder känns som dagar, och 8 månader känns som igår. Hur går det ihop ? Hur kan något som känns som att varenda sekund är en plåga,kännas som det var nyss ?

Varje kort på dig tittar jag på, klappar på och pratar med. Ser du hur jag gråter ? Hör du hur jag ropar ditt namn,Christofer ?

Och så alla människor som säger "snusförnuftiga " saker som att "Livet går vidare" och "Det blir bättre/lättare". Dom vet inte vad dom pratar om!

"Åhh, du är så stark" får jag höra, och jag tänker att  " jag visste inte att jag hade något att välja på" ?! Vad skulle mina val vara ? Att finnas för mina andra barn och för min man, eller att ta mitt liv och få komma till Christofer. Dom två valen har jag, och jag väljer det första så klart , men i mina mörkaste stunder så tänker jag att jag kanske skulle välja det andra.

Observera: Tänker!

Och så kommer vi då till alla dessa "vänner". Var är ni någonstans ? Jag vet att jag inte är världens bästa på att ringa, men det beror på att jag tänker att jag kommer ändå bara gråta och då känns det ju fånigt att ringa. Då är det enklare att bli uppringd och OM jag då börjar gråta så kan jag iaf ursäkta mig med att " Jag orkar inte just nu" . För er går livet vidare, jag fattar det, men för mig står livet still just nu. Jag hade en son i 27 år och nu har han varit borta  8 månader. 8 månader är ingenting i era liv, men för mig är det en livstid.

8 månader av " aldrigheten" ..........................