Ibland vill jag bara springa tills benen inte bär mig, skrika tills rösten tar slut och lungorna tömts på syre, gråta tills det inte kommer några mer tårar, slå på något tills mina händer blöder. Men det är ingen idé att göra allt detta, du kommer inte komma tillbaka ändå.

Jag är så trött, trött på allt. Trött på att det finns så många människor som låtsas att allt är som vanligt, som inte ens nämner dig längre, jag  vill bara SKRIKA dom i ansiktet. Vet inte vad jag ska göra för att folk ska fatta att jag fortfarande sörjer dig. Saknar dig. Tänker på dig i allt. Gråter varje dag. Känner mig halv.

Vad är det ni inte förstår ? Vad är det som är så svårt att fatta ? Era små rosa hjärtan och era tomma löften om att vi ska träffas/ringas/ses, hjälper mig ingenting alls.

Trycka ett "gilla" eller skriva en tom och innehållslös kommentar på Facebook hjälper inte mig alls. Sorry, men det är så det är. Skriv ingenting istället, det är mer ärligt och får mig inte att bli ledsen och besviken......

Ta det allra käraste du har, våga tänka tanken på att ditt barn dör. Du vet den där kalla kåren som kommer i din kropp när du blir riktigt,riktigt rädd, när du egentligen bara vill krypa ihop till en liten boll så att ingen kan komma åt dig ? Så har jag det hela tiden. I varje sekund. I varje andetag. En kåre, en ilning och en overklighetskänsla.

Och en ständig saknad......

Christofer, jag saknar dig så jag håller på att gå sönder. Jag älskar dig så mitt hjärta går i bitar.

                                                  
                                                  
          Din mamma.