Snart har det gått 10 månader sedan Christofer dog, 10 månader av sorg,gråt och förtvivlan. Jag kan inte förlika mig vid att han är borta, och det hjälper INTE att människor skriver att han "finns vid din sida" eller "han vill att du ska vara glad" etc,etc. Tomma ord som är lätta att haspla ur sig, men allvarligt talat så sårar dom mig. Får jag inte sörja på mitt sätt? Är det jobbigt för er andra att jag fortfarande sörjer och skriver ut min sorg ?

10 månader av sorg är ju egentligen ingenting, jag har ju mist mitt barn.

Jag är med i en grupp på Facebook som heter VSFB-vi som förlorat barn, och där inne är det inget konstigt alls att man sörjer, det finns dom som mist sina barn för 10 år sedan som fortfarande är i sorg och vill prata om sina barn och ingen där inne skulle öht påpeka tiden i sorgen.

Jag vet att de allra flesta vill väl, så jag känner mig usel som inte kan ta till mig och gå vidare...............

Idag har jag försökt sitta med min sons bouppteckning, jag har fått en tidsfrist till den 31 augusti och den måste ju in, men det går bara inte. Jag KAN inte avsluta min sons konton, jag KAN inte skriva på en bouppteckning och sedan veta att hela hans liv kommer att raderas. Jag kan bara inte.............

Känner mig så fruktansvärt ensam i allt detta och skulle egentligen behöva hjälp, men vem skulle kunna hjälpa mig att sätta mitt namn på min sons avslut här på jorden?

Ibland känns det som om han aldrig levt, släkt-vänner-grannar-bekanta går vidare och här står jag och vill bara skrika "STOPP"!! Jag fattar att livet går vidare, men jag har verkligen ingen att prata barndomsminnen med, ingen släkting eller vän som varit med från det min son föddes, och det gör mig ENSAM!

Jag har börjat få tillbaka mina ryckningar under ett öga och det är ett säkert tecken på att min kropp är så stressad, jag klarar ingen stress alls just nu och det känns i varenda cell i min kropp. Jag kan knappt gå ut och när jag tvingar mig att göra det så snubblar jag över mina egna fötter för benen lyder inte och jag missbedömer avstånd hela tiden. Det känns som jag går på en båt i sjögång samtidigt som jag är i en centrifug, jätteobehagligt och skrämmande.

Jag försöker att stressa ner, försöker minimera allt negativt,tittar inte på nyheterna eller obehagliga filmer, försöker snabbt ta bort alla obehagliga delningar som dyker upp på Facebook, men det är omöjligt att värja sig från den inre stressen. Helt omöjligt.

Jag saknar min son så mycket hela tiden och ibland vill jag bara lägga mig i fosterställning och skrika tills luften tar slut. Jag vill att allt ska vara som vanligt igen, jag vill få krama min son och känna hans doft och höra hans röst, men det går ju inte...................

Christofer: Jag saknar dig och älskar dig så mycket!