Jag vill börja med att tacka för alla fina kommentarer, jag förväntade mig inte att så många skulle läsa det jag skriver och jag förväntade mig inte att Christofers öde skulle beröra så många. Men det känns fint i hjärtat att jag via min blogg sprider hans minne och historia, för på det sättet förblir han odödlig.
Jag vet inte vad han skulle tycka om att jag skriver allt jag gör, antagligen skulle han tycka att jag var lite "tramsig", men det är ju till att skita i nu liksom, jag öser ur mig precis allt. Min ventil !
Hittade ett inlägg som jag gjorde på Fb ett tag efter min sons död, och jag kan ärligt säga att samma känslor och ord gäller idag.
"Ibland önskar jag att man kunde rita på Fb. Då skulle jag rita ett svullet öga som det rinner tårdroppar från, ni vet så där som man ritade på skolböckerna i skolan. Stora,stora tårar som rullar ner för kinden.
Jag vill ha tillbaka min son, men jag vet att det inte går. Men jag VILL...........
Jag bryr mig inte om vädret, jag bryr mig inte om bantning,jag bryr mig inte om lunchmenybilder, jag bryr mig inte om någonting annat än min son just nu. Så är det!
För den sakens skull så menar jag inte att ni inte ska sluta bry er om ert liv med luncher,bantning,klädköp och annat vardagligt, och jag menar inte att era liv inte betyder något för mig, jag menar bara att vi just nu lever i väldigt olika världar.
Jag sörjer, jag är känslig,jag övertolkar säkert mycket och jag är inte samma människa som jag var för två månader sedan, men som sagt: Jag sörjer!"
Ja, jag sörjer fortfarande och kommer att göra det så länge jag lever. Christofer är mitt första barn och vi var väldigt tighta, vi förde en kamp mot hans drogberoende tillsammans, det var inte alltid jag tyckte att hans val var bra så klart men jag slutade aldrig älska och kämpa för honom.
Det är så mycket i missbruksvården som är FEL idag, den är inte individanpassad alls och den ställer orimligt höga krav på en sjuk person. Ingen annan sjukdom skulle det ställas lika höga krav på att densom är sjuk ska följa, och det gör mig vansinnig att veta att hans kamp för att få rätt hjälp var förgäves.
Så därför kommer jag fortsätta berätta vem Christofer Norberg, min vackra son, ÄR. Och jag kommer fortsätta berätta om den svåra kampen som,framför allt Christofer, men även vi i familjen förde.
Till min son: Du finns i mitt hjärta, du har den största platsen, och jag kommer ALLTID älska dig!/ Mamma