När Christofer dog så hade vi rätt många omkring oss, folk ringde,skickade blommor,saker och en del hjälpte oss med matlagning. Vi var i chock och jag kommer ärligt talat inte ihåg mycket från den tiden, det tog säkert fram till runt jul innan jag började registrera och förstå.

Julen var en förskräcklig helg, det var så påtagligt att Christofer fattades, under sina 27 år i livet så hade vi bara varit ifrån varandra 1 jul.

Nu kommer jag aldrig mer få fira jul med min son, inte födelsedagen heller. Inte någonting kommer jag få fira med honom. Han lämnade bara ett stort svart hål efter sig i mitt hjärta. Självklart fina minnen också, men mest ett stort tomrum.

I nio månader har han nu varit död och jag kan räkna på handens ena fingrar de gånger vi haft folk här hemma. Jag är inte världens mest sociala person just nu, men ett samtal skulle jag behöva ibland.

Ett samtal där det kan få handla om Christofer, min sorg och min saknad. Som det är nu så känns det mest som min sorg ska "pratas bort" av en massa annat skit. Sorry, men det är så det känns.

Vad är ni rädda för ? Att jag ska gråta ? Älta ? Ja men,låt mig göra det då. Var bara ett öra som lyssnar. Jag behöver få prata om min son, jag behöver få prata om att jag saknar honom så att jag ibland inte tar mig ur sängen förens sent på eftermiddagen. Att jag får tvinga mig att duscha och tvätta mitt hår. Att det är en kamp att ta sig upp till affären varje dag. Att det är svinjobbigt att stå och laga mat och veta att jag lagar till fyra och inte fem personer.

Att jag aldrig mer kommer få ett samtal från Christofer, aldrig mer ett sms. Jag kommer aldrig mer få höra hans röst.

Fattar ni, kan ni sätta er in i hur tungt det är ? Det är inte som att förlora en mamma eller pappa eller vän, som är nog så tungt, detta är 1000 gånger värre. Det är som om någon kapar halva din kropp och sedan säger åt dig att gå och springa som vanligt.  Det är som någon sliter ut ditt hjärta och häller syra på det för att sedan slänga in det i kroppen och så ska det pumpa blod igen, som om ingenting hänt.

Och alla som pratar så fint om Christofer nu, var fanns ni när han verkligen behövde er? Såg ni inte hur han mådde under åren ? Var ni helt blinda ?

" Vi fattade  aldrig hur allvarligt det var" har jag fått hört. Nähä, men vi har ALDRIG dolt att Christofer hade stora problem under åren, han dolde det aldrig heller för den delen. Fy fan vad vi hade behövt lite jävla STÖD många gånger. Men istället så vände sig folk till oss så fort det var något, och VI ställde upp på andra. Hela tiden, alltid, jämt !!

Jag kräks på det när jag tänker tillbaka, för det var inte så att vi var tysta om hur vi hade det, men INGEN frågade oss om vi behövde hjälp och avlastning. Jo, en person har faktiskt gjort det vi ett flertal tillfällen, min vän Annika ( tack min vän för att du erbjudit dig, och tack för att du erbjudit oss avlastning om jag och Swempa behöver vara själva efter  att detta hände) ! Jag kommer aldrig mer ställa upp på någon förutom min man mina barn och ett par vänner som jag vet finns för mig. ALDRIG !

Detta blev ett bittert inlägg, men jag ÄR bitter och LEDSEN. Mest ledsen........

Christofer: Jag saknar dig och älskar dig, och jag kommer aldrig glömma dig / Mamma !

Tystnaden som blir efter ett barns bortgång är vidrig, men jag ska ärligt erkänna att det är lika jobbigt nu efter 9 månader.

Jag ser att människor,som förr ringde ( och som jag ringde också. Jag ringde nog alltid oftare än dom ringde mig) har ett liv. Jag vet att dom har det för det läggs ut statusar på Facebook, men det är SÄLLAN någon ringer.

Dom tycker väl att jag borde ringa eller att allt har lagt sig nu och borde vara som vanligt. Så är det inte, ingenting är som vanligt.

Till och med släktingarna har slutat ringa, nästan ingen kollar hur det är med mig längre eller vill prata bort en kvart.

Har inte så mycket att skriva idag, musten har gått lite ur mig efter att jag fick veta att min sons s.k flickvän skrivit ett långt "försvarstal" på sin Fb där hon utmålar min son som en riktig pundare. Ingenting kunde vara mer fel, men jag orkar inte gå in på det och jag orkar inte skriva något om det nu.

Men en annan dag ska jag göra det, jag ska lägga ut hennes desperata brev/försvalstal och så ska jag lägga ut obduktionsprotokollet. Då får folk avgöra själva vem som ljuger, och vem som talar sanning.

Nu ska jag ta min ensamhet och cykla ner till min son, sätta en ny blomma och prata lite. Jag saknar honom enormt...........