Sorgen tär på mig, på min kropp och min själ, jag är en skugga av mitt forna jag. Det går inte en minut utan att jag tänker på min son, jag t.o.m drömmer om honom trots att jag är tvungen att ta sömntabletter för att lyckas få någon sömn alls.

Jag belv sjuk av traumat, fick en sjukdom som heter Graves, en autoimmun sjukdom som går ner på cellnivå och gör så att kroppen attackerar sig själv . Stress är ett gift för oss med Graves, vi behöver lugn och ro och våra kroppar blir trötta av att bara gå en kort bit eller t.o.m böja sig ner för att ta upp något från golvet.

Helt slut är jag och så tvingas jag äta cellgifter som ska stänga av överproduktionen av sköldkörtelhormon.

Graves och sorg går INTE ihop, det kan jag ärligt säga. Graves och att bli upprörd, ledsen eller arg är en väldigt dålig kombination. Mitt blodtryck åker berg-och-dalbana, jag som alltid haft ett lågt/bra och stabilt blodtryck, helt plötsligt blir jag flåsig av att bara plocka ur en diskmaskin.

Har kommit in i en svacka där jag är rädd varje gång jag går till Christofers grav, jag är så rädd att någon ska ha varit där och skändat eller tagit saker, det skulle knäcka mig totalt. Och jag har dåligt samvete för att jag inte orkar gå dit varje dag, jag VILL ju vara där och pyssla om men det är också mentalt dränerande att se min sons namn och dödsdatum. Som en mardröm. Jag vill bara vakna. Jag vill bara att allt ska vara som vanligt.

Snälla Christofer, det räcker nu, nu har du varit borta tillräckligt länge.

Din "pappa" Swempa en stund innan alla blommor sattes på plats och hela kyrkan fylldes av människor. En bild som jag ofta tittar på, människor har inte förstått att min man sörjer lika hårt som jag. Han var Christofers pappa i 20 år. Det var han som åkte med till alla akuter, det var han som var ute med mig och letade efter Christofer, det var han som tog alla duster, det var han som fanns där. Tillsammans med mig.

Vi saknar dig Christofer, våra hjärtan är för alltid krossade.

"Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla 
Men i ensamhet om natten har jag sett hennes tårar falla. 

Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå 
Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne förstå.

Lika ändlöst som strandens vågor är hennes smärta 
Jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig 
i sitt hjärta. 

Hon bär ett leende, ett leende som hon tror hon döljer 
Men genom Himlens dörr ser jag tårarna som följer. 

Min mamma försöker att hantera döden 
för att hålla mig kvar 
Men alla som känner henne vet att det är 
den enda möjlighet hon har. 

När jag vakar över min starka mamma
genom Himlens öppna dörr 
försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu 
så som hon gjorde förr. 

Men jag vet att det inte hjälper, 
eller lättar bördorna hon bär, 
Har du möjlighet, gör ett besök 
och visa att du håller henne kär. 

Vad hon än säger, hur hon än mår 
Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår. "