Hur ska jag börja detta brev till dig, min älskade son ? Vad skriver man när livet har stått på paus men ändå varit turbulent ? Vad skriver man när man varje sekund lever i en mardröm ?

 Du vet ju, för du är med mig i varje andetag och i varje cell i min kropp. Du vet hur det här året har varit, du vet att jag gråter varje dag, att jag varje dag pratar högt med dig, att jag stryker över alla fotografier och kort, att jag sover i dina tröjor, att min själ är tom och svart.

Du vet ju att jag saknar dig oändligt. Att jag ibland tänker så mörka tankar och bara vill få träffa dig igen, men att jag inte skulle kunna göra  det jag ibland tänker.

Att jag, bara på en mammas sätt, tänker att jag måste vara där du är.

Att jag är halv utan dig.

Att du lämnade mig med ett trasigt hjärta som aldrig går att laga.

Om snart 7 timmar infaller tiden när du dog, 05:29 ,den 11 november 2013, och inget har varit sig likt sedan dess. Jag kan fortfarande känna den iskalla stöten i mitt hjärta när jag förstod att du var död, jag lever med den känslan varje dag sedan dess.

Hur klarade jag av att åka till din lägenhet och hämta dina saker, bara ett par dagar efter din död ?

Hur klarade jag av att sitta och ordna din begravning, att ta beslut om blommor,gravplats,musik,gravsten,präst,kyrka,kläde
r, förtäring och kista.

Att välja en kista till sitt barn är vansinnigt fel, det strider mot allt.

Nu har ett år gått och människor tycker väl att man borde ha sörjt klart, men jag kommer aldrig att sluta sörja dig Christofer, och jag är så ledsen att du inte fick det liv du drömde om. Jag är så ledsen att jag inte får nya minnen med dig. Jag är så ledsen att inte få nya ögonblick fångade med kamera. Jag är så ledsen för din skull, för min skull, för dina syskon skull. Jag är så ledsen.........

Dina arbetskamrater hedrade dig idag: http://www.svenskabrukarforeningen.se/node/7006

Du finns föralltid i mitt hjärta / Mamma