Senaste inläggen

Av 05-29 - 25 augusti 2014 23:31



För några veckor sedan var jag och Swempa hos ett medium. Hon visste ingenting om orsaken till vårt besök mer än att vi ville försöka få kontakt med en bortgången anhörig, hon hade bara min mailadress och några sms från min mobil som står registrerad på Swempas företag.

I 90 minuter satt vi och pratade, och jag kan säga att om vi tvivlade på att du "finns" innan så är det tvivlet totalt borta nu.

Tänker inte gå i detalj vad som sas, men det var inte bara en vanlig seans utan vi fick också förklarat för oss hur vi var som människor och hur vår framtis skulle se ut. Ett fantastiskt möte, och jag ska dit igen på healing och lite annat.

Jag är inte hos dig varje dag vid graven Christofer, jag orkar helt enkelt inte, men jag vet att du förstår. 2 ggr/veckan tar jag mig dit nu och tänder dina ljus och fixar lite med blommorna, tvättar av alla fina textstenar och gravstenen. Oftast så sitter jag där en stund på en av pallarna som man kan flytta till graven, och ofta så gråter jag så snoret rinner. Ingen som är där höjer på ögonbrynen åt det, dom gråter ofta själva, men ett uppmuntrande lite ledset leende ger vi varandra. Det känns fint, vi är allierade med varandra och förstår varandras sorg.

Snart har det gått ett år. Ett år av svart sorg och saknad, ett år av förändringar, ett år som mitt i allt det tunga också svettsat samman vår familj på ett mycket bra sätt. Vi visar vår sorg, vi pratar om den och vi lyssnar på varandra och visar hänsyn. När en är svag är de andra lite starkare och så turas vi om.

Och jag pratar med dig varje dag, ibland tyst men oftast högt. Ber dig om tecken och ibland känner jag att du är nära mig, jag kan nästan känna din doft och din värme från alla kramar jag fått.

Jag önskar att du kunde komma tillbaka, men det går ju inte. Men jag ser fram mot att en dag få träffa dig igen, då ska jag krama och pussa på dig i all oändlighet.


Jag älskar dig,Christofer / Mamma.

Av 05-29 - 15 augusti 2014 20:21


När Christofer dog så hade vi rätt många omkring oss, folk ringde,skickade blommor,saker och en del hjälpte oss med matlagning. Vi var i chock och jag kommer ärligt talat inte ihåg mycket från den tiden, det tog säkert fram till runt jul innan jag började registrera och förstå.

Julen var en förskräcklig helg, det var så påtagligt att Christofer fattades, under sina 27 år i livet så hade vi bara varit ifrån varandra 1 jul.

Nu kommer jag aldrig mer få fira jul med min son, inte födelsedagen heller. Inte någonting kommer jag få fira med honom. Han lämnade bara ett stort svart hål efter sig i mitt hjärta. Självklart fina minnen också, men mest ett stort tomrum.

I nio månader har han nu varit död och jag kan räkna på handens ena fingrar de gånger vi haft folk här hemma. Jag är inte världens mest sociala person just nu, men ett samtal skulle jag behöva ibland.

Ett samtal där det kan få handla om Christofer, min sorg och min saknad. Som det är nu så känns det mest som min sorg ska "pratas bort" av en massa annat skit. Sorry, men det är så det känns.


Vad är ni rädda för ? Att jag ska gråta ? Älta ? Ja men,låt mig göra det då. Var bara ett öra som lyssnar. Jag behöver få prata om min son, jag behöver få prata om att jag saknar honom så att jag ibland inte tar mig ur sängen förens sent på eftermiddagen. Att jag får tvinga mig att duscha och tvätta mitt hår. Att det är en kamp att ta sig upp till affären varje dag. Att det är svinjobbigt att stå och laga mat och veta att jag lagar till fyra och inte fem personer.

Att jag aldrig mer kommer få ett samtal från Christofer, aldrig mer ett sms. Jag kommer aldrig mer få höra hans röst.


Fattar ni, kan ni sätta er in i hur tungt det är ? Det är inte som att förlora en mamma eller pappa eller vän, som är nog så tungt, detta är 1000 gånger värre. Det är som om någon kapar halva din kropp och sedan säger åt dig att gå och springa som vanligt.  Det är som någon sliter ut ditt hjärta och häller syra på det för att sedan slänga in det i kroppen och så ska det pumpa blod igen, som om ingenting hänt.

Och alla som pratar så fint om Christofer nu, var fanns ni när han verkligen behövde er? Såg ni inte hur han mådde under åren ? Var ni helt blinda ?

" Vi fattade  aldrig hur allvarligt det var" har jag fått hört. Nähä, men vi har ALDRIG dolt att Christofer hade stora problem under åren, han dolde det aldrig heller för den delen. Fy fan vad vi hade behövt lite jävla STÖD många gånger. Men istället så vände sig folk till oss så fort det var något, och VI ställde upp på andra. Hela tiden, alltid, jämt !!

Jag kräks på det när jag tänker tillbaka, för det var inte så att vi var tysta om hur vi hade det, men INGEN frågade oss om vi behövde hjälp och avlastning. Jo, en person har faktiskt gjort det vi ett flertal tillfällen, min vän Annika ( tack min vän för att du erbjudit dig, och tack för att du erbjudit oss avlastning om jag och Swempa behöver vara själva efter  att detta hände) ! Jag kommer aldrig mer ställa upp på någon förutom min man mina barn och ett par vänner som jag vet finns för mig. ALDRIG !

Detta blev ett bittert inlägg, men jag ÄR bitter och LEDSEN. Mest ledsen........


Christofer: Jag saknar dig och älskar dig, och jag kommer aldrig glömma dig / Mamma !


Av 05-29 - 15 augusti 2014 12:36



Tystnaden som blir efter ett barns bortgång är vidrig, men jag ska ärligt erkänna att det är lika jobbigt nu efter 9 månader.

Jag ser att människor,som förr ringde ( och som jag ringde också. Jag ringde nog alltid oftare än dom ringde mig) har ett liv. Jag vet att dom har det för det läggs ut statusar på Facebook, men det är SÄLLAN någon ringer.

Dom tycker väl att jag borde ringa eller att allt har lagt sig nu och borde vara som vanligt. Så är det inte, ingenting är som vanligt.

Till och med släktingarna har slutat ringa, nästan ingen kollar hur det är med mig längre eller vill prata bort en kvart.


Har inte så mycket att skriva idag, musten har gått lite ur mig efter att jag fick veta att min sons s.k flickvän skrivit ett långt "försvarstal" på sin Fb där hon utmålar min son som en riktig pundare. Ingenting kunde vara mer fel, men jag orkar inte gå in på det och jag orkar inte skriva något om det nu.

Men en annan dag ska jag göra det, jag ska lägga ut hennes desperata brev/försvalstal och så ska jag lägga ut obduktionsprotokollet. Då får folk avgöra själva vem som ljuger, och vem som talar sanning.


Nu ska jag ta min ensamhet och cykla ner till min son, sätta en ny blomma och prata lite. Jag saknar honom enormt...........

Av 05-29 - 7 augusti 2014 21:34


Sorgen tär på mig, på min kropp och min själ, jag är en skugga av mitt forna jag. Det går inte en minut utan att jag tänker på min son, jag t.o.m drömmer om honom trots att jag är tvungen att ta sömntabletter för att lyckas få någon sömn alls.

Jag belv sjuk av traumat, fick en sjukdom som heter Graves, en autoimmun sjukdom som går ner på cellnivå och gör så att kroppen attackerar sig själv . Stress är ett gift för oss med Graves, vi behöver lugn och ro och våra kroppar blir trötta av att bara gå en kort bit eller t.o.m böja sig ner för att ta upp något från golvet.


Helt slut är jag och så tvingas jag äta cellgifter som ska stänga av överproduktionen av sköldkörtelhormon.

Graves och sorg går INTE ihop, det kan jag ärligt säga. Graves och att bli upprörd, ledsen eller arg är en väldigt dålig kombination. Mitt blodtryck åker berg-och-dalbana, jag som alltid haft ett lågt/bra och stabilt blodtryck, helt plötsligt blir jag flåsig av att bara plocka ur en diskmaskin.


Har kommit in i en svacka där jag är rädd varje gång jag går till Christofers grav, jag är så rädd att någon ska ha varit där och skändat eller tagit saker, det skulle knäcka mig totalt. Och jag har dåligt samvete för att jag inte orkar gå dit varje dag, jag VILL ju vara där och pyssla om men det är också mentalt dränerande att se min sons namn och dödsdatum. Som en mardröm. Jag vill bara vakna. Jag vill bara att allt ska vara som vanligt.


Snälla Christofer, det räcker nu, nu har du varit borta tillräckligt länge.

 

Din "pappa" Swempa en stund innan alla blommor sattes på plats och hela kyrkan fylldes av människor. En bild som jag ofta tittar på, människor har inte förstått att min man sörjer lika hårt som jag. Han var Christofers pappa i 20 år. Det var han som åkte med till alla akuter, det var han som var ute med mig och letade efter Christofer, det var han som tog alla duster, det var han som fanns där. Tillsammans med mig.


Vi saknar dig Christofer, våra hjärtan är för alltid krossade.


"Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla 
Men i ensamhet om natten har jag sett hennes tårar falla. 

Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå 
Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne förstå.

Lika ändlöst som strandens vågor är hennes smärta 
Jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig 
i sitt hjärta. 

Hon bär ett leende, ett leende som hon tror hon döljer 
Men genom Himlens dörr ser jag tårarna som följer. 

Min mamma försöker att hantera döden 
för att hålla mig kvar 
Men alla som känner henne vet att det är 
den enda möjlighet hon har. 

När jag vakar över min starka mamma
genom Himlens öppna dörr 
försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu 
så som hon gjorde förr. 

Men jag vet att det inte hjälper, 
eller lättar bördorna hon bär, 
Har du möjlighet, gör ett besök 
och visa att du håller henne kär. 

Vad hon än säger, hur hon än mår 
Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår. "






Av 05-29 - 5 augusti 2014 20:55



Nu ska jag börja detta med det tuffaste ord jag någonsin tagit ur min mun. Ordet "var", det smärtar som knivar i mitt bröst att skriva det."Var" och inte "ÄR" ! Du ÄR ju Christofer, du är i mitt hjärta hela tiden, i mina tankar, i varje cell av mig finns du och kommer alltid att göra.

Men vem "var" du då ? Jo, du var en underbar person. En varm och tänkande människa som hatade orättvisor och som hade ett rättspatos som få.

En människa som avskydde att såra och som hade väldigt mycket empati. Men din självkänsla var låg, jag fattade aldrig det där för jag såg ju dig som en fantastisk person med stor intelligens och vacker både till det yttre och inre. Men du tänkte inte snäll om dig själv alla gånger. Och dina "misslyckanden" tog du hårt, du ville så gärna göra bra ifrån dig med det funkade inte alltid.

Alla säger att vi har en bra missbruksvård i Sverige, jag säger : Bullshit!!

Många säger: Om man VILL sluta så kan man, jag säger: Ingen VILL hamna i missbruk!

Många säger: Man tar sina egna beslut och kan aldrig skylla på någon annan/något annat, jag säger: Döm aldrig en annan männsikas val, du vet inte vad som får den människan att ta det de beslut som han/hon gör!


Missbruksvården i Sverige går ut på, att under "tvång" ( eller frivillighet) snabbt avgifta en missbrukare. Ju längre tid en avgiftning är, dessto mer kostar det samhället. Så SNABBT ska det ske oavsett vilket/vilka preparat.

Sedan flyttas man till ett behandlingshem, eller så finns det öppenvården.

Behandlingshem kan ju vara bra, det beror lite på var man hamnar och vilket vinstintresse det finns, men de behandlingshem som Christofer hamnade på var inte bra. Unga killar som sätts ihop i en klunga, alla med abstinens och i olika skeden i sin tillfrisknad. Det fattar ju vem som helst att det oftast inte slutar som önskat.


Eftervården är ett SKÄMT. Lämna lite kissprov då och då, har man tur så får man gå på samtalsterapi och lära sig ........ja, jag vet inte riktigt vad man får lära sig. Tygla en sjukdom?

Som att gå till en diabetikersköterska och PRATA sig frisk, typ! Det funkar ju inte, det fattar ju vem som helst.

För vissa människor fungerar detta och jag är den första att säga "grattis", men för MIN son fungerade det inte. Och för många andra fungerar det INTE.

Alkoholism är en sjukdom, narkotikaberoende är en sjukdom, vilken annan sjukdom blir man "utstraffad" ur systemet ? Vilken annan sjukdom måste man följa vissa bestämmelser och mål som tex Soc sätter upp, annars blir man utstraffad?

Det kan handla om ( som i Christofers fall) att man inte längre får bo kvar i sitt stödboende om man misslyckas och tar ett återfall. Då flyttas de få ägodelar man har till källaren, man får flytta "ner" en våning till "ruta ett" igen, där alla som missbrukar kontinuerligt bor, och där ska man sedan "hitta motivationen" att klättra upp igen så att man får tillbaka "sin" lägenhet.

Ett par månader brukar en sådan "utstraffning" vara, och man ska lämna rena kiss och blodprov. Sedan får man "på nåder" flytta tillbaka till sitt stödboende. STÖDBOENDE borde ju betyda att man ska få STÖD, inte bli STRAFFAD.


Systemet suger, jag har sett det och varit med så många år. Missbruksvården i Sverige är skitdålig och har låg prioritet. Christofer kämpade, höll sig ren i långa perioder, men föll tillbaka. Var han en dålig människa med dålig karaktär, eller led han av en sjukdom som han inte fick rätt hjälp med? Jo, han led av en sjukdom, en sjukdom som har noll prioritet.


Det här VAR min son. Han hette Christofer Norberg och han ÄR älskad och ALDRIG glömd. ALDRIG!


 




Av 05-29 - 3 augusti 2014 21:05


Jag vill börja med att tacka för alla fina kommentarer, jag förväntade mig inte att så många skulle läsa det jag skriver och jag förväntade mig inte att Christofers öde skulle beröra så många. Men det känns fint i hjärtat att jag via min blogg sprider hans minne och historia, för på det sättet förblir han odödlig.

Jag vet inte vad han skulle tycka om att jag skriver allt jag gör, antagligen skulle han tycka att jag var lite "tramsig", men det är ju till att skita i nu liksom, jag öser ur mig precis allt. Min ventil !


Hittade ett inlägg som jag gjorde på Fb  ett tag efter min sons död, och jag kan ärligt säga att samma känslor och ord gäller idag.


"Ibland önskar jag att man kunde rita på Fb. Då skulle jag rita ett svullet öga som det rinner tårdroppar från, ni vet så där som man ritade på skolböckerna i skolan. Stora,stora tårar som rullar ner för kinden.
Jag vill ha tillbaka min son, men jag vet att det inte går. Men jag VILL...........
Jag bryr mig inte om vädret, jag bryr mig inte om bantning,jag bryr mig inte om lunchmenybilder, jag bryr mig inte om någonting annat än min son just nu. Så är det!
För den sakens skull så menar jag inte att ni inte ska sluta bry er om ert liv med luncher,bantning,klädköp och annat vardagligt, och jag menar inte att era liv inte betyder något för mig, jag menar bara att vi just nu lever i väldigt olika världar.
Jag sörjer, jag är känslig,jag övertolkar säkert mycket och jag är inte samma människa som jag var för två månader sedan, men som sagt: Jag sörjer!"
 
Ja, jag sörjer fortfarande och kommer att göra det så länge jag lever. Christofer är mitt första barn och vi var väldigt tighta, vi förde en kamp mot hans drogberoende tillsammans, det var inte alltid jag tyckte att hans val var bra så klart men jag slutade aldrig älska och kämpa för honom.
 
Det är så mycket i  missbruksvården som är FEL idag, den är inte individanpassad alls och den ställer orimligt höga krav på en sjuk person. Ingen annan sjukdom skulle det ställas lika höga krav på att densom är sjuk ska följa, och det gör mig vansinnig att veta att hans kamp för att få  rätt hjälp var förgäves.
Så därför kommer jag fortsätta berätta vem Christofer Norberg, min vackra son, ÄR. Och jag kommer fortsätta berätta om den svåra kampen som,framför allt Christofer, men även vi i familjen förde.
 
Till min son: Du finns i mitt hjärta, du har den största platsen, och jag kommer ALLTID älska dig!/ Mamma
 
 
 
 
 
 

Av 05-29 - 1 augusti 2014 23:06



Du är borta, borta för alltid, och jag håller på att kvävas av sorg,förtvivlan och hat. Jag hatar vissa människor så hårt att jag får ont i kroppen för jag måste hålla igen mitt hat och förakt.

I dag hände det som fick bägaren att rinna över, jag fick ett så iskallt svar från din förra flickvän, ett mail som genomsyrades av total empatilöshet och ansvar att jag häpnade.


Jag hade länge försökt få tag i henne via mail på Facebook, bönat och bett henne att svara på lite frågor samt berätta om din sista dag-kväll-natt. Jag visste ju lite, polisrapporten har jag ju och en d-e-t-a-l-j-e-r-a-d obtuktionsrapport, och din s.k förra flickvän var ju hemma hos oss på em-kvällen samm dag som du dog.

I tårar satt hon och berättade hur hon hade ställt klockan på varje timma för att se om du fortfarande var vid liv, hon berättade att du hade frågat om hon älskade dig och hon hade svarat Ja, jag älskar dig.


Med sig hade hon dina nycklar till lägenheten, din plånbok och din mobiltelefon.

Hon satt i vår soffa och grät tillsammans med sin mamma, det var så SYND om henne. Jävla krolkodiltårar, har jag fattat idag!

Hon bedyrade att hon inte höll på med droger, ohhh nej.....hon hade slutat sedan länge med det och drack bara lite alkohol IBLAND nu mer. Jävigt underligt svar med tanke på att bara några månader senare så hade jag och Swempa ett väldigt långt samtal med hennes mamma och pappa som var så oroliga över sin dotters drogmissbruk!

Jag har mail som visar att hon ljög oss rakt upp i ansiktet där hon satt och grinade och bedyrade sin oskuld i allt som hänt. Missförstå mig inte nu, självklart hade min son ett eget ansvar också, men att inte larma 112 när någon ligger och krampar i många,många timmar, är VIDRIGT!!!!


När sedan obdutions/polis-rapporten kom så visade det sig att du, min son, fått legat i mellan 8-10 timmar med kramper. Din s.k flickvän och en äcklig jävla granne ( som ingår i metadonprogrammet, men som sålde metadon till dig och din flickvän) hade släpat in dig i duschen i benen så att dina axlar var fulla av blåmärken, stoppat fingrarna i din hals så att gommen och halsen hade rivsår. Dom hade försökt få dig att kräkas ( kräket hade åkt upp och ner i dina lungor så att du drabbades av en akut lunginflammation, och din ena lunga var tre ggr så stor en den andra) och sedan hade dom släpat tillbaka dig till din säng.


Din granne hade sagt att "det är ingen fara"och lämnat dig, och din s.k flickvän hade alltså satt klockan för att ha "koll på dig". Allt detta "glömde" din flickvän att berätta för oss, det fick vi veta via polisrapporten, men i den står det också att R ( flickvännen) glömt vilken granne det var.

När vi då tryckte på så fck vi veta att det var granne som bodde vägg-i-vägg med dig, och när vi då bad R att berätta detta för polisen så fick vi till svar att hon inte ville "gola" på grannen.

Inte gola på grannen???? Men det gick bra att skita i dig, min son ? Svaret får mig att känna sånt HAT!!


Sista gången hon kollade till dig så hade du rosslat och varit blå om läpparna, och DÅ hade hon ringt 112. Ett samtal som hon ringde från din mobil, ett samtal som varade i över 9 minuter och där hon uppmanades att göra HLR.

Hur är en männika funtad som inte hjälper en krampande människa som det till och med kommer fradga ur munnen på? Hurär en männsika funtad som inte berättar för polisen vem grannen var som hjälpte till ? Hur är en människa funtad som kan gå och lägga sig och ställa klockan för att "kolla" en människa som redan under kvällen börjar krampa ?

Hur är en människa funtad som först 10 timmar senare larmar 112 ???

Svar: Det ÄR ingen människa. Det är ett SVIN!


Sanningen kommer alltid fram, jag längtar tills den dagen.


Vi älskar dig, och en dag ska du få upprättelse  <3 !

   

Besöker dig ofta,ofta. Saknaden river i min kropp!


Av 05-29 - 16 juli 2014 00:46



Tårar,ångest,minnen,saknad,tankar,besvikelse. Allt är ett enda virr-varr av känslor och det känns som jag slängs in i en torktumlare som bara snurrar och snurrar. Jag vill bara skrika,vråla,gråta,slita folk i stycken.

Jag är inte "med" i de andras liv, jag är en människa som går bredvid ......en åskådare som bara ser på och inte medverkar.

"Livet går vidare" , " vilken tur att du har två barn till" , " tiden läker alla sår". Fuck you, ni har ingen aning om hur det är att ständigt leva med en värk,saknad och smärta i sitt mammahjärta.  Ingen aning!

Och som om det inte vore nog,så känner jag också skuld fö att jag inte kan "släppa sorgen" och finnas för min familj. Vara den där som styr upp allt, som fixar och donar och planerar semestern. Den som orkar. Jag orkar inte. Jag VILL inte. Jag vill bara vara hemma, cykla till min sons grav och fixa med blommorna och ljusen.

Jag orkar inte vara glad för att andra VILL att jag ska vara det. Jag orkar inte hitta på saker för att andra VILL det.

Det kommer säkert bli lite lättare ju ängre tiden går, men just nu är det SVÅRT.


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards