Senaste inläggen

Av 05-29 - 10 november 2015 19:36


Gode Gud, hjälp mig att andas, att hålla min kropp upprätt,att få mitt hjärta att fortsätta att slå.......



I morgon klockan 05:29 slutade ditt hjärta att slå Christofer, då slutade du att leva , och jag kan inte fatta att det gått så lång tid för det känns som det var idag det hände.

"Andas in-andas ut-andas in-andas ut, sätt ena foten framför den andra" är mantran som hela tiden sitter i mitt huvud men ibland glömmer jag hur jag ska göra och det känns som en blixt träffar mig-rakt in i mitt hjärta.


Du finns inte här,hur har jag klarat mig utan dig? Jag vet inte. Jag vet bara att jag,ibland, kommer på mig själv med att det gått flera dagar och jag har inte ens reflekterat över att tiden gått.

Varje dag,nästan hela tiden,tänker jag på dig och vem du hade kunnat få bli.

Varje dag tänker jag att jag älskar dig så mitt hjärta snart går i tusen bitar.

Varje dag saknar jag dig.

Varje sekund älskar jag dig.

Min fina Christofer / Din mamma


             

ANNONS
Av 05-29 - 12 mars 2015 20:36



Ibland vill jag bara springa tills benen inte bär mig, skrika tills rösten tar slut och lungorna tömts på syre, gråta tills det inte kommer några mer tårar, slå på något tills mina händer blöder. Men det är ingen idé att göra allt detta, du kommer inte komma tillbaka ändå.

Jag är så trött, trött på allt. Trött på att det finns så många människor som låtsas att allt är som vanligt, som inte ens nämner dig längre, jag  vill bara SKRIKA dom i ansiktet. Vet inte vad jag ska göra för att folk ska fatta att jag fortfarande sörjer dig. Saknar dig. Tänker på dig i allt. Gråter varje dag. Känner mig halv.

Vad är det ni inte förstår ? Vad är det som är så svårt att fatta ? Era små rosa hjärtan och era tomma löften om att vi ska träffas/ringas/ses, hjälper mig ingenting alls.

Trycka ett "gilla" eller skriva en tom och innehållslös kommentar på Facebook hjälper inte mig alls. Sorry, men det är så det är. Skriv ingenting istället, det är mer ärligt och får mig inte att bli ledsen och besviken......


Ta det allra käraste du har, våga tänka tanken på att ditt barn dör. Du vet den där kalla kåren som kommer i din kropp när du blir riktigt,riktigt rädd, när du egentligen bara vill krypa ihop till en liten boll så att ingen kan komma åt dig ? Så har jag det hela tiden. I varje sekund. I varje andetag. En kåre, en ilning och en overklighetskänsla.

Och en ständig saknad......


Christofer, jag saknar dig så jag håller på att gå sönder. Jag älskar dig så mitt hjärta går i bitar.



                                                  
                                                  
          Din mamma.

ANNONS
Av 05-29 - 27 januari 2015 21:02

Jag har skrivit och suddat, skrivit och suddat och känner att jag egentligen bara vill skrika ut min sorg. Skrika högt och inte sluta förens jag känner mig helt tom.

Många är så snälla mot mig, framför allt på Facebook, dom skriver stöttande ord och jag känner ett stort stöd.

Men dom är ju inte mina vänner egentligen, många av dom har jag inte ens träffat på riktigt.

 

Men det räcker inte längre. Jag har tigit nog, och nu känner jag att jag måste skriva det jag skriver.

Vad är det med alla vänner , var ÄR ni ? De allra flesta har jag inte sett sedan Christofers begravning, den 11 november 2013. Det är 14,5 månader sedan.....över året!

På begravningen så sa så många till mig att "jag finns", " du har mig", " ring om du behöver hjälp" etc,etc.

Så lätt att haspla ur sig, men det har verkligen varit "mycket snack och liten verkstad" måste jag säga. Hur många gånger har jag inte vältrat ut min sorg på Facebook, naket och utlämnande. Hur kan man missa hur jag mår ?

Eller rättare sagt, hur kan mina vänner missa hur jag mår ? Tror ni det räcker med att sätta ett rosa hjärta eller skriva styrkekram  på mina utlämnande statusar ?

Tror ni att sorgen är över nu, att den försvunnit? Tycker ni kanske att jag är en jobbig jävel som pickar er på axeln som jag gör? Tyck det då. Men säg det till mig så att jag vet.

Sluta släng er med klyschor som ni ändå inte har hållt eller kan hålla.

Jag ser era liv, ni delger mig i bild och i skrift vad ni har gjort under dessa 14,5 månader. Jag missunnar er inte en dag, jag VILL att ni ska ha det bra. Tro inget annat. Men allvarligt, har det inte funnits en dag, eftermiddag eller kväll för att titta till mig ? Ärligt!?

Och ni som hållt er mest borta, är dom som jag stöttat i alla era bekymmer under åren.

Killproblem. Bråk med vänner eller på jobb. Bråk med era karlar. Stöttat er när ni gått på knäna ekonomiskt, varit sjuka, eller bara behövt en vän att prata med.

Släktingar som ringt precis när som helst på dygnet, och som nu varit borta nästan sedan Christofer dog. Som betett sig som svin mot mig, min man och våra barn. Vad har våra barn gjort för fel, kan man undra ? Vad gjorde jag och Swempa för fel när vi var traumatiserade och i chock? Ibland tror jag att vi är sinnessjuka i vår familj, vi kanske är helt bakom flötet både jag,mannen och barnen och det kanske är därför som folk betett sig svinigt.

Vi kanske får vad vi förtjänar ?

Grannar som ser åt andra hållet när jag kommer gående, som tycker jag är dum i huvudet när jag bemöter deras sätt med att tala om vad jag tycker dom gjort/gör fel.

Man ska bara hålla käften, le, prata väder och inte vara så jävla obekväm som jag är. Det borde jag väl fatta ?!


Ja, jag har fattat nu. Jag har fattat att jag egentligen inte har så många vänner. Det svider i hjärtat.

Jag är trött. Jag känner mig sviken. Jag är arg.

.........men mest är jag ledsen.


Till Christofer :

Jag saknar dig varje sekund av min vakna tid, Jag saknar dig i mina få drömmar som jag har. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du har det bra där du nu är, och jag hoppas att jag en dag får krama dig igen. Känna din doft. Höra din röst. / Mamma.


Av 05-29 - 27 december 2014 23:02



Känner mig så trasig, vill bara att allt ska vara över och förbi, att allt ska bli som vanligt igen.

Men det blir det så klart inte.

Ingenting kommer någonsin bli som vanligt igen. Du är död och jag "dog" också den dagen. Jag slutade leva och jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till livet.

Jag är så stressad i kroppen, det känns som jag har en elkabel som går på fullt ös i mitt blodsystem, och jag är nog ingen trevlig person att vara med just nu. Ingen bra partner och ingen bra mamma heller.


Jag vill bara ha lugn. Jag vill bara att du ska komma tillbaka,Christofer.

Snälla, kan det inte räcka nu ?!

Jag saknar att prata om dig, att få minnas hur du var som barn och som tonåring. Jag saknar att prata minnen,alla våra resor och hur du var som person. Jag saknar att någon VILL prata om dig, att det frågas om dig och vem du var.

Alla är bara tyst, lever sina liv och verkar ha glömt och jag är verkligen livrädd att du ska glömmas bort.

Så jag går här och tänker på hur allt var, jag försöker komma ihåg din röst och ditt skratt. Jag pratar högt med dig och väntar bara på att du ska "ta kontakt".

Jag är ju så "öppen", varför kan jag inte känna dig ?


Jag är så trött, ledsen och ensam....................


Älskar dig, saknar dig /Mamma.


Av 05-29 - 10 november 2014 20:40


     


Hur ska jag börja detta brev till dig, min älskade son ? Vad skriver man när livet har stått på paus men ändå varit turbulent ? Vad skriver man när man varje sekund lever i en mardröm ?

 Du vet ju, för du är med mig i varje andetag och i varje cell i min kropp. Du vet hur det här året har varit, du vet att jag gråter varje dag, att jag varje dag pratar högt med dig, att jag stryker över alla fotografier och kort, att jag sover i dina tröjor, att min själ är tom och svart.

Du vet ju att jag saknar dig oändligt. Att jag ibland tänker så mörka tankar och bara vill få träffa dig igen, men att jag inte skulle kunna göra  det jag ibland tänker.

Att jag, bara på en mammas sätt, tänker att jag måste vara där du är.

Att jag är halv utan dig.

Att du lämnade mig med ett trasigt hjärta som aldrig går att laga.

Om snart 7 timmar infaller tiden när du dog, 05:29 ,den 11 november 2013, och inget har varit sig likt sedan dess. Jag kan fortfarande känna den iskalla stöten i mitt hjärta när jag förstod att du var död, jag lever med den känslan varje dag sedan dess.

Hur klarade jag av att åka till din lägenhet och hämta dina saker, bara ett par dagar efter din död ?

Hur klarade jag av att sitta och ordna din begravning, att ta beslut om blommor,gravplats,musik,gravsten,präst,kyrka,kläde
r, förtäring och kista.

Att välja en kista till sitt barn är vansinnigt fel, det strider mot allt.


Nu har ett år gått och människor tycker väl att man borde ha sörjt klart, men jag kommer aldrig att sluta sörja dig Christofer, och jag är så ledsen att du inte fick det liv du drömde om. Jag är så ledsen att jag inte får nya minnen med dig. Jag är så ledsen att inte få nya ögonblick fångade med kamera. Jag är så ledsen för din skull, för min skull, för dina syskon skull. Jag är så ledsen.........


 


Dina arbetskamrater hedrade dig idag: http://www.svenskabrukarforeningen.se/node/7006



Du finns föralltid i mitt hjärta / Mamma
 



Av 05-29 - 4 oktober 2014 12:39



Det går ett tag mellan blogginläggen nu, mitt mående är inte på topp och årsdagen för Christofers död börjar närma sig. ETT år.....jag fattar inte hur jag har klarat att leva i ett helt år utan mitt barn. Ett år med tårar,ångest,panikattacker i stort sett varje dag, det är slitsamt.

Jag är med i en grupp ( även föreningen) på Fb som heter "VSFB-vi som förlorat barn" och där inne kan man skriva om precis vad som helst utan att verka tokig. Gruppen har hjälpt mig massor, utan alla dessa människor vet jag inte vad jag hade gjort.

I går kom frågan upp vad det konstigaste/elakaste/mest obetänksammaste man fått höra från utomstående när det värsta drabbade oss, och jag tänkte delge er alla lite av detta. Visst är det så att många inte vet vad man ska säga till en sörjande förälder, men detta är ett axplock på vad ni INTE bör säga iaf !


* "Du ska vara glad att det hände nu och inte sen" ( till en mamma som förlorade sitt barn i magen).

* Men nu skaffar du väl inte flera !!! ( till en mamma som förlorade sitt barn straxt efter födseln)

*"De händer ju av en anledning"

*"Hon/ Han  har det bättre nu"

*"Vilken tur att du har två barn till" ( den har jag fått höra).

* "Hon har det bättre där hon är nu"

*"Var glad att han fick en fin semester" ( Till en mamma vars son dog på en utlandsresa)

*"Nu får du ta dig i kragen"

* " Skaffa ett akvarium, det har vi gjort och det är skitkul"

* "Nu måste ni lägga det bakom er och gå vidare"

* "Det var meningen att han skulle dö före dig"

* "Jag har gjort en abort, jag vet vad du går igenom"

*"Du kan ju inte grotta ner dig och sörja i evighet, du har ju dina andra barn att tänka på"

* "Du måste ha fastnat i sorgen eftersom du saknar honom fortfarande"

* "Livet måste gå vidare, i alla möjliga och omöjliga varianter. Och tro mig, det kommer bli bra" ( sagt av en person som inte mist ett barn)

*"Om det skulle hända mig så skulle jag aldrig klara av det" ( Nähä, och hur klarar vi andra av det då?)

*" Gud vad du har blivit förändrad, kommer du aldrig att bli så där kul att umgås med?"

*" Du kan få låna mina barn"

*"Åhh, det var tur att detinte hände mig- det hade jag aldrig klarat av"

* "Det blir bättre när det är över"

* " Jag förstår din sorg, min mormor dog också i år" ( Jättesorgligt att mormor dog, men att jämföra det med sorg efter ett barn...??)

* " Är du ledsen FORTFARANDE?"

* " Jag förstår hur du känner, vi har förlorat vår hund"

* " De finaste går först. Hon har en viktigare uppgift nu"

* " Hon vill inte att ni ska vara ledsna, hon vill att ni ska gå vidare" ( Hur FAN vet "dom" det?)

* " Jag har missat så mycket glädje och roligt p.g.a dig och din sorg" ( Sa en pojkvän till sin sörjande sambo)

* " Tur det hände dig-du som är så stark, jag skulle aldrig klara det"

* " Nu får du sparka på mamma så hon hinner med veckans jobb" ( min son dog på lördagen, på måndagseftermiddagen ringde min chef och sa detta till min dotter)



Som sagt, ett litet axplock av dumma och idiotiska kommentarer som sagts till mammor och pappor i deras svåraste stund i livet. Vissa har nog menat väl och inte menat att vara "plumpiga" och visst kan det vara svårt att veta vad man ska säga. Men var då hellre tyst och ge bara en kram, eller säg : " - Jag vet inte vad jag ska säga eller göra nu"!

Sorg är olika för alla, men en sak har vi som är med i gruppen gemensamt : Vi sörjer ett ( eller flera ) barn. Och det skiljer sig från att sörja en förälder, en mormor eller vän. Det GÖR faktiskt det. Och det finns ingen tidsram för när man ska ha sörjt klart.

Finns bara där, i skrift, i telefonsamtal eller i möten. En kram, en klapp på kinden och en fråga : " Vill du prata om ditt barn"? DET är vänskap!


Till Christofer: Du finns alltid i mina tankar, i mitt hjärta och i min själ. Jag saknar dig så mycket och jag älskar dig MEST / Mamma

 

Av 05-29 - 4 september 2014 19:46



Det känns som mitt liv håller på att ta slut, som om det rinner ur mig på ett obehagligt sätt. Ibland blir jag så ledsen och känner mig så ensam så det känns som mitt hjärta ska spricka och kroppen nästan lägger av. Energin tar totalt slut.

I förrgår var vi på banken för att få hjälp med bouppteckningen och det drain:ade mig totalt. Det mest smärtsamma jag någonsin kommer att få vara med om är att sätta ett avslut på min sons existens genom att skriva min namnteckning på hans papper till Skatteverket. Han kommer suddas ut från alla system, hans personnnummer kommer inte finnas mer. Om jag ringer och säger hans personnnummer så kommer personen på andra sidan luren säga: Tyvärr,det finns ingen med det personnummret.

Förstår ni hur hårt detta känns och är ?

Jag känner mig också väldigt ensam i min sorg, jag har egentligen ingen som jag kan prata med ordentligt, ingen som jag kan gråta hos, ingen som jag kan prata minnen från Christofers barndom med.

Kanske mår jag sämre för att årsdagen börjar närma sig, jag vet inte, men jag mår fruktansvärt dåligt just nu.

Jag försöker fungera, skriva om annat än min sorg och min son på Facebook, men egentligen är det bara en fake. Egentligen vill jag bara lägga mig ner i ett mörkt rum och få gråta och skrika medans någon bara håller om mig och finns vid min sida. Utan krav, utan motprestation, utan att skuldbelägga.

Bara tyst visa att det är okey för mig att få bryta ihop, trots att det gått snart ett år.


Jag saknar dig Christofer. Jag saknar dig så det värker i min kropp och i mitt hjärta. Min fina son.......

Av 05-29 - 27 augusti 2014 19:31



Snart har det gått 10 månader sedan Christofer dog, 10 månader av sorg,gråt och förtvivlan. Jag kan inte förlika mig vid att han är borta, och det hjälper INTE att människor skriver att han "finns vid din sida" eller "han vill att du ska vara glad" etc,etc. Tomma ord som är lätta att haspla ur sig, men allvarligt talat så sårar dom mig. Får jag inte sörja på mitt sätt? Är det jobbigt för er andra att jag fortfarande sörjer och skriver ut min sorg ?

10 månader av sorg är ju egentligen ingenting, jag har ju mist mitt barn.

Jag är med i en grupp på Facebook som heter VSFB-vi som förlorat barn, och där inne är det inget konstigt alls att man sörjer, det finns dom som mist sina barn för 10 år sedan som fortfarande är i sorg och vill prata om sina barn och ingen där inne skulle öht påpeka tiden i sorgen.

Jag vet att de allra flesta vill väl, så jag känner mig usel som inte kan ta till mig och gå vidare...............


Idag har jag försökt sitta med min sons bouppteckning, jag har fått en tidsfrist till den 31 augusti och den måste ju in, men det går bara inte. Jag KAN inte avsluta min sons konton, jag KAN inte skriva på en bouppteckning och sedan veta att hela hans liv kommer att raderas. Jag kan bara inte.............


Känner mig så fruktansvärt ensam i allt detta och skulle egentligen behöva hjälp, men vem skulle kunna hjälpa mig att sätta mitt namn på min sons avslut här på jorden?

Ibland känns det som om han aldrig levt, släkt-vänner-grannar-bekanta går vidare och här står jag och vill bara skrika "STOPP"!! Jag fattar att livet går vidare, men jag har verkligen ingen att prata barndomsminnen med, ingen släkting eller vän som varit med från det min son föddes, och det gör mig ENSAM!


Jag har börjat få tillbaka mina ryckningar under ett öga och det är ett säkert tecken på att min kropp är så stressad, jag klarar ingen stress alls just nu och det känns i varenda cell i min kropp. Jag kan knappt gå ut och när jag tvingar mig att göra det så snubblar jag över mina egna fötter för benen lyder inte och jag missbedömer avstånd hela tiden. Det känns som jag går på en båt i sjögång samtidigt som jag är i en centrifug, jätteobehagligt och skrämmande.

Jag försöker att stressa ner, försöker minimera allt negativt,tittar inte på nyheterna eller obehagliga filmer, försöker snabbt ta bort alla obehagliga delningar som dyker upp på Facebook, men det är omöjligt att värja sig från den inre stressen. Helt omöjligt.


Jag saknar min son så mycket hela tiden och ibland vill jag bara lägga mig i fosterställning och skrika tills luften tar slut. Jag vill att allt ska vara som vanligt igen, jag vill få krama min son och känna hans doft och höra hans röst, men det går ju inte...................


Christofer: Jag saknar dig och älskar dig så mycket!

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ 05-29 med Blogkeen
Följ 05-29 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se